MLiSAN - Simply the best

För mer än ett år sedan skrev jag den här texten, och fann den idag. Och kan inte annat än att hålla med mig själv. Så jag publicerar den en gång till, för jag tycker att den är viktig. Det är det här förskolan handlar om för mig:

"Jag håller ju som ni vet på att utbilda mig till förskollärare. För mig så handlar det yrket om så mycket, det är ett otroligt viktigt arbete enligt mig, och det finns flera olika sätt att vara en förskollärare på. Jag vet vilken förskollärare jag vill bli, och jag ska nu berätta för er hur jag tänker. Jag menar att för att bli en bra pedagog och hjälpa till att forma nästa generation till människor som tänker själva, visar medkänsla och respekt för andra, och har en god självkänsla som hjälper dem i livet, så behöver vi visa barnen respekt. Om ett barn någonsin ska respektera dig så måste du bemöta det med samma respekt tillbaka och vara en god varmhjärtad förebild för barnen. Vi behöver också kunna ställa krav, men för att göra det så behöver vi finnas där för barnen och dela deras livsvärldar, förklara och hjälpa dem. Vi kan inte bara sätta upp en massa regler och förvänta oss att barnen ska följa dem utan att ge en ordentlig anledning och förklara varför. För att uppfostra demokratiska medmänniskor så behöver vi också låta barnen få vara delaktiga i beslut som rör dem i förskolans verksamhet. Vi måste låta dem få vara med, och deras åsikter ska också räknas. Annars kör vi över dem och sätter oss själva som vuxna på en piedestal.  Det är skillnad på att vara auktoritär och vara en auktoritet. Vi är inte bättre för att vi är vuxna, vi har inte alla svar här i livet. Att ta vara på barnens intressen och göra en vardag pedagogisk utifrån deras erfarenheter och tankar för att förskolans verksamhet blir lustfylld och gör att barnen känner glädje över att utvecklas och lära sig nya saker. Vi kan utvecklas tillsammans med barnen och upptäcka och utforska vår värld.

Hur ser verkligheten ut? Ja inte alltid så som jag beskrev ovan. Idag kommer mer och mer utav det behavioristiska synsättet tillbaka. Vi ser på Nanny-program som förespråkar time-outer och skamvrår. Genom att tänka på det sättet så utvecklar vi inte barnen på det vis som skulle vara det bästa för dem enligt mig. Vi ger inte ett barn respekt genom belöning och bestraffning, det enda vi gör är att förvandla dem till ögontjänare som gör det som krävs för att de ska få en belöning. Jag är emot det här synsättet på barn i förskolan och skolans värld. Jag tror på barnens förmågor, jag tror att jag som en bra pedagog kan hjälpa barnen och ge dem viktiga redskap för att hantera sin vardag både nu och i framtiden. Det är ju trots allt så att grunderna för våra personligheter kommer redan när barnen är riktigt små, och det får vi ALDRIG glömma."

Jag känner lite smått panik inför att flytta. HJÄLP JAG SKA FLYTTA! Har verkligen inte insett det på riktigt. Vad ska jag ta med mig? Vad ska jag lämna i Sunne?

Hur ska jag lyckas få med mig mitt hjärta när en så stor del utav det kommer att vara kvar här... ?

Imorgon kör vi flyttlasset. Eller ja, lass och lass. Flytt-bagen och flyttkassarna. Jag passar dessutom på att hälsa på förskolan där jag ska jobba och skriva på anställningsbevis...

Hej hopp! Tisdagkväll redan, dagarna går fort. Snart är det fredag, och då ska jag  iväg och kolla på lillebror när han spelar med sitt band på en pub. Kommer nog bli himla mysigt!

Jag gör nu mina sista dagar på jobbet i Sunne. Känns vemodigt och sorgligt. Trivs ju så förbaskat bra här. Men förhoppningsvis kommer jag trivas lika bra i Göteborg. Det som känns hårdast är ju såklart att vara borta från Tobbe, mina underbara vänner och min familj... Men jag ska komma hem så ofta jag bara kan. "Hem" kommer alltid att vara Sunne. Vart jag mig än befinner i världen.

Igår var lillebrorsan här och kollade på film och sov över. Känns skönt att kunna ta tillvara på sådana tillfällen nu när jag vet att jag ska flytta snart.

... den här helgen har varit underbar. Och lite overklig. Är det verkligen sant att jag är färdigutbildad? Jag har en examen? Helt otroligt. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv (och JA sådant måste man få vara, även i jante-Sverige), och jag är dessutom otroligt glad att jag genomförde en utbildning så tidigt i mitt liv.

Fram till den 12 februari jobbar jag på förskolan där jag genomfört min praktik. Det är ett vikariat för en av de ordinarie som är utomlands. Efter det väntar en framtid som jag ine vet något om i dag. I Värmland är det otroligt svårt att få ett jobb inom förskolan. Så jag siktar på Göteborg, och har sökt massvis med tjänster där nere. Förhoppningsvis hör jag något från någon av dem inom snar framtid. Annars försökte några tjejer i klassen locka med mig till Oslo där flera fått jobb. Tydligen är det mycket lättare för en förskollärare att få jobb där. Även Stockholm finns med i mina tankar, och kanske börjar jag söka där med snart. Det är både spännande och SKITLÄSKIGT att inte veta var jag kommer hamna och om jag kommer trivas. Men som min kära farbror sa åt mig; "Lita på magkänslan Emelie, så kommer det gå bra."

På den här bilden sitter jag och min första kärlek Oskar i dikeskanten och plockar tussilago (jag till höger med en tussilago framför ena ögat). Vi är fyra år gamla och är på promenad med vår "dagisfröken" (som det hette på den tiden...). Oskar och jag var så kära på den tiden att vi gifte oss i ett hus gjort av mjölkkartonger.

Jag har väldigt många minnen från den här tiden, mycket med Oskar, men även mycket med min dåvarande bästis Sofie. Jag glömmer aldrig mitt första möte med Sofie. Hon började på "dagis" efter mig, och när hon satte in sin fot så tittade vi på varandra. Sprang fram till varann tog varandras händer och började dansa runt. Snacka om att finna varandra direkt, eller snacka om "kärlek" vid första ögonkastet.